Demokratin och digitaliseringen i turbulenta tider

https://youtu.be/QyfMz1nJRwk

Ovan är en inspelning av en föreläsning genomförd den 1 april 2025 inom ramen för eSams 10-års jubileum och den serie föreläsningar som genomförs i samband med detta, för eSams medlemmar. Texten nedan är en anpassad text utifrån föreläsningen.

Den här texten tar sin utgångspunkt i frågor om digital resiliens – hur vi med hjälp av tillämpad forskning kan bidra till att stärka samhällets motståndskraft och förmåga i den digitala miljön i fred, kris och krig. Men jag vill sätta detta i både ett aktualitetsperspektiv och framförallt i ett demokratiperspektiv. För att kunna göra den berättelsen vill jag börja med att backa bandet och prata om det demokratiska samtalet, och hur demokratins samtal har växt fram över tid. Det perspektivet kommer hjälpa oss att förstå de här frågorna och hur de spelar en roll idag, och varför det brådskar att stärka vår digitala resiliens.

Det demokratiska samtalet genom historien

Om vi drar en riktigt lång båge kan vi gå tillbaka till 1200-talet och Västgötalagen. Som göteborgare bjuder jag gärna på några västgötska exempel. Västgötalagen var en av de äldsta nedtecknade lagarna på svenska språket, och den visar tydligt hur människoliv värderades olika beroende på var man kom ifrån. Att döda en västgöte var det dyraste – då krävdes höga böter, hela 21 marker. Om den dräpte däremot var smålänning, dansk eller norsk, blev böterna betydligt lägre. Och för en engelsman, tysk eller någon från andra sidan Östersjön var ersättningen ännu lägre. På så vis speglade lagen både samtidens geografi och dåtidens värdeskala. Det här säger en del om tidens lagstiftning. Men en sak som funnits då och finns kvar idag är idén om att lagar har en geografi. På ena sidan strecket, där gäller en typ av lag, och på andra sidan gäller en annan. Detta är en viktig idékonstruktion även in i våra tider. Mycket av hur vi tänker om lagstiftning tar sin utgångspunkt i just geografiska betingelser.

Under utformningen av våra tidiga lagar var samhällets informationsflöde begränsat till hastigheten av fysiska förflyttningar, ofta inte snabbare än en häst kunde färdas. Detta innebar att geografiska avstånd spelade en betydande roll i beslutsfattandet. Inom statsvetenskapen refererar vi till subsidiaritetsprincipen – idén att beslut bör fattas på den mest lokala nivån som är ändamålsenlig. Historiskt innebar detta att beslut togs inom byalaget eller på sockenstämman. Sverige hade under 1800-talet över 2 400 socknar, där lokala angelägenheter hanterades av sockenstämmor, vilka fungerade som viktiga lokala förvaltningsorgan . Med införandet av telegrafen på 1850-talet och järnvägens expansion under senare delen av 1800-talet förbättrades kommunikationsmöjligheterna avsevärt . Dessa teknologiska framsteg möjliggjorde snabbare informationsspridning och effektivare kommunikation över större avstånd, vilket i sin tur påverkade och förändrade de demokratiska processerna och beslutsfattandet på både lokal och nationell nivå.​

De demokratiska processerna har också förflyttats genom tid och rum. Den svenska riksdagen i slutet på 1800-talet var något helt annat än idag. Då var demokrati i Sverige att man var en svagt spolformad vit man med mustasch, om man får tro bilderna från den tiden. Vi är väl ganska glada, tror jag, att den här idén om demokrati har utvecklats. Från ett ideal på 1800-talet till allt mer utvecklade och förfinade demokratiska idéer, processer och tankar. Demokratin är inte statisk utan föränderlig.

Tekniken som demokratisk kraft och hot

Teknologins framsteg har vid flera tillfällen dramatiskt påverkat samhällsutvecklingen. Ett framträdande exempel är introduktionen av radion och senare televisionen under 1900-talet. Radion, som blev kommersiellt tillgänglig på 1920-talet, förändrade kommunikationslandskapet avsevärt. Innan radions genombrott var offentliga tal och sammankomster de primära sätten att nå en större publik. Med radions intåg kunde budskap snabbt och effektivt spridas till en bred lyssnarskara, vilket omformade maktstrukturerna i samhället.​ Under andra världskriget blev radions inflytande särskilt tydligt. Joseph Goebbels, Nazitysklands propagandaminister, insåg radions potential som propagandaverktyg. Han beskrev radion som den “åttonde stormakten” och initierade produktionen av billiga radioapparater, kända som “Volksempfänger“, för att säkerställa att nazistisk propaganda nådde så många tyska hushåll som möjligt. Denna strategi möjliggjorde en omfattande spridning av regimens budskap både inom och utanför Tysklands gränser.​ Insikten om radions påverkan på opinionsbildning och samhällsdialog ledde till framväxten av public service-sändningar. British Broadcasting Company grundades 1922 och ombildades till British Broadcasting Corporation (BBC) 1927, med ett uppdrag att verka i allmänhetens tjänst och tillhandahålla oberoende och opartisk information. BBCs etablering inspirerade liknande initiativ i andra länder så som i Sverige. Utvecklingen visade hur samhällets reaktion på teknikutvecklingen bidrog till att främja informerade demokratiska samtal och en fungerande opinionsbildning.

Så teknikens förhållande till demokratin färgar vår syn på demokratin, den färgar formerna för vår demokrati och den skapar nya och andra uttryck. Men det är också vår kulturutveckling som förändrar tiden för demokratin. Även våra platser för demokrati utvecklas i takt med att vi förstår och förfinar våra demokratiska verktyg. Även den fysiska överenskommelsen är en slags algoritm om man så vill. Den tidigare riksdagsordningen med två kammare och olika sätt att fatta beslut var en form. Nu har vi en enkammarriksdag och en representation som ser annorlunda ut. Vi har byggt om vår algoritm för att lösa problem som ligger närmare oss i tiden. På bilder från dagens riksdag ser vi också hur den har elektrifierats, där man kan trycka på knappar och rösta. Demokratin är inte en statisk företeelse utan ett levande väsen, och i takt med att samhällsutvecklingen förändras behöver vi också fundera över vad det betyder för vårt samhällsskick, vår ordning och hur vi organiserar våra demokratiska samtal.

Demokratins fysiska rum

De demokratiska samtalen och hur de går till är väldigt nära kopplade till idén om vårt statsskick, våra grundlagar, rätten till yttrandefrihet, åsiktsfrihet och tryckfrihet. De är representerade och manifesterade också i det fysiska rummet, och även detta har utvecklats över tid. Vi har rätt till yttrandefrihet i vårt fysiska rum, med torget och gatan som platser för den typen av dialoger. Vi har rätt att protestera och ge uttryck för vår åsikt i den fysiska världen på öppna offentliga platser. Vi formar över tid olika typer av demokratiska rum som får sina spelregler, men de har inte varit självklara över tid.

Fortsätter jag i Göteborgsanda, kan jag nämna en framstående industrimagnat från 1800-talet vid namn James Dickson. Han grundade Göteborgs första folkbibliotek, Göteborgs Stads Folk-Bibliothek, som invigdes den 30 december 1861 på Haga Östergata 5. Syftet var att erbjuda “de hårt slitande arbetarna” gratis tillgång till litteratur för nöje och bildning. Verksamheten växte snabbt, och 1897 flyttade biblioteket till en nybyggd lokal på Södra Allégatan 4, känd som Dicksonska folkbiblioteket. Detta bibliotek blev en viktig mötesplats för litteratur och samtal, och lade grunden för det moderna stadsbiblioteket i Göteborg.

Ett annat exempel är Keillers park, belägen vid Ramberget på Hisingen. Parken donerades till Göteborgs stad 1906 av James Keiller, son till Alexander Keiller som grundade Götaverken. James Keiller ville att området skulle bevaras som en naturlig park för allmänheten. Parken invigdes den 3 oktober 1908 och har sedan dess varit en uppskattad plats för rekreation och natursköna upplevelser. Initiativ som de här visar hur privata donationer och engagemang från näringsliv över tid kan utvecklas till viktiga samhällsinstitutioner.

Olika platser har olika egenskaper. Våra torg fungerar på många sätt som centrala platser för demokratiska uttryck. Här kan protester och demonstrationer äga rum, och åsikter utbytas under de gemensamma lagar vi har. Tillfälliga mötesplatser som Almedalsveckan, Järvaveckan och Frihamnsdagarna fungerar som “pop-up-miljöer” för demokratiska samtal.

De öppna platser för demokratiska samtal vi har, och som har formats och utvecklats över lång tid, är väldigt annorlunda typer av platser än vad de kommersiella platserna är. Ta till exempel Nordstan i Göteborg, eller Mall of Scandinavia i Stockholm. Det är kommersiella platser med handel och reklam i centrum. Det är här vi möter varandra i relationen konsument och producent, där vi är den som säljer och köper. På denna plats ser vi inte några demonstrationer – vi har andra roller än rollen av medborgare och stat som vi ser på torget i den fysiska platsen.

Det digitala offentliga rummet

Vårt förhållande till offentliga och privata miljöer leder mig in till frågan om vår digitala tids offentliga rum. Hur ser det digitala offentliga rummet ut och vad har det för egenskaper och karaktäristik?

Om vi backar bandet med hjälp av Internet Archives Wayback Machine och tittar på hur internet såg ut när det kom, och tittar in hos Sveriges riksdag från 1996, ser vi hur webbredaktionen önskar “God jul”. Det här är begynnelsen av den svenska interneteran. Vi ser vem det är som bestämmer på riksdagen, det är alldeles garanterat webbredaktionen om man får tro dem själva. Men det här var internet 1.0, vilket i praktiken var en anslagstavla på nätet med länkar som man kunde klicka på. Hoppar vi fram 15 år och ser på hur riksdagen såg ut 2009 så ser vi att det har hänt väldigt mycket. Här helt plötsligt har vi teckenspråk, lättläst, länkar på andra sätt. Det finns interaktion.

De här första 15 årens internetutveckling skedde i en ganska hastig fart, och vi kom att förstå att internet inte var information utan kommunikation. Till skillnad från radion och TV:n, där sändaren är den som har makten över mediet, erbjuder internet en annan typ av dynamik och relation där vi kan komma att umgås och utbyta tankar från centrum till periferi och tvärtom under mycket mer likartade villkor. Möjligheten att digitalt kommunicera med enkelhet gav utlopp för en mängd olika sociala medier under den här tiden. I Sverige hade vi ett antal egna sociala medier som Bilddagboken, Lunarstorm, Hamsterpaj, Helgon.net, Apberget och många fler. Men vid 2010-talet hände något helt plötsligt när Facebook dök upp. Facebook, när den kom till Sverige, blev någonting som tog över funktionellt alla andra tidigare svenska sociala medier.

Idén om det globala offentliga rummet som representerades och manifesterades på Facebook och Twitter blev någonting som blev en slags central, grundläggande sanning där alla så att säga inom citationstecken var på Facebook och alla var på Twitter inom opinionsbildningen i varje fall. Det skapade en slags berättelse, ett narrativ i sin samtid som gjorde att det offentliga lutade sig framåt och kastade sig in i den här miljön. Vi kan se det på Göteborgs stadsbiblioteks webbsida 2010, där ett fysiskt offentligt rum i form av ett bibliotek skickar den digitala trafiken till privata miljöer som Twitter och Facebook.

Här sker en brytpunkt i vår internetberättelse. Någonstans runt 2010-2012 blir Facebook en i allt väsentligt dominerande miljö där “alla” är. Denna förändring är ganska revolutionerande på det sättet att stora delar av det offentliga samtalet flyttar till Facebook. Vi får en digital dialog i denna miljö men också på Twitter som blir en stark och livaktig miljö. Ett sätt att se på utvecklingen är att vi väljer att organisera samhällets opinionsbildning på tekniska plattformar ägda och utvecklade hos ett fåtal utländska privata tjänsteleverantörer i ekonomiskt, och inte samhälleligt, intresse. Vid den här tiden var allt detta färgat i väldigt positiva termer. Man såg detta som nästa steg i utvecklingen av en digital gemenskap. Den arabiska våren förekom under den här perioden, och flera liknande företeelser och initiativ som exemplifierade den tidsanda som fanns. Men ganska snabbt fram emot 2015-16 började lystern och färgen flagna lite på dessa plattformar.

Vi kunde gradvis se hur uppmärksamhetsalgoritmerna började påverka det offentliga samtalet på mer genomgripande och ibland problematiska sätt. Ett tidigt exempel på detta var Facebooks första stora kris – Cambridge Analytica-skandalen som rullades upp mellan 2016 och 2018. Här visade det sig att miljontals användares data samlats in utan deras vetskap och använts i politiska kampanjer runt om i världen, inte minst i USA. Det blev ett tydligt tecken på att affärsmodellen bakom det digitala torget inte nödvändigtvis stod i demokratins tjänst. Och samtidigt började något annat hända – en kulturell förskjutning. Den yngre generationen ville inte längre vara på samma plattform som sina föräldrar. Det öppnade för andra miljöer, som Instagram, men också för YouTube.

YouTube spelade här en särskild roll. Där Facebook ville vara torget, blev YouTube snarare TV, musikspelare, och inte minst studiecirkel, platsen där man kunde lära sig laga ett cykeldäck, förstå ett filosofiskt begrepp, lära sig spela gitarr, eller bara följa med i någon annans livsvärld. Det är inte orimligt att kalla YouTube för Sveriges största studieförbund i dag. Samtidigt förändrades också YouTube själv. I början hade jag som användare ganska stor kontroll över vad jag ville se. Men med tiden upptäckte Google värdet i rekommendationsalgoritmer och byggde en maskin som idag genererar merparten av tittandet – över 70 procent av den trafik som går till nya videor styrs av YouTubes algoritm, inte av användarens egna val. Det finns fortfarande en känsla av valfrihet, men den är delvis skenbar. Youtube har också utvecklat sitt format Shorts, som en direkt konkurrent till TikTok.

För när TikTok kom in i bilden förändrades modellen på nytt. Här blev algoritmen inte bara en rekommendation – den blev hela gränssnittet. Jag swipar, och plattformen styr vad jag ser och när jag ser det. Den håller också koll på vad jag ser, och hur länge. Den rytm och logik som styr TikTok är väsensskild från tidigare modeller. Där jag på YouTube åtminstone kunde välja vad jag klickade på härnäst, är jag på TikTok en passagerare i en flödeslogik jag inte har insyn i. Det är ett kommersiellt maskineri, byggt för att maximera engagemang, där jag som användare har väldigt liten egen påverkan över vilken typ av samtal jag förs in i. Och i takt med att fler offentliga samtal flyttar in i dessa miljöer, ställs allt större frågor om vad det innebär för vår demokratiska infrastruktur – när plattformarnas syfte inte är samtalet, utan tiden i appen.

Trump, Musk och det digitala landskapets förändring

Trump och Elon Musk förtjänar en plats i denna berättelse. Elon Musk köpte Twitter 2022 för 54,20 dollar per aktie – ett belopp laddat med symbolik, inte minst för dem som noterat hans återkommande referenser till siffran 420 som anspeglar på cannabis. Det var inte uppenbart från början att han faktiskt ville genomföra köpet. Men när han väl hade sagt det högt, visade han sig juridiskt bunden att genomföra affären. Sedan dess har han varit framgångsrik i att göra om plattformen till något helt annat än vad den tidigare varit. Under Musks ledning omformades Twitter radikalt, först genom ett namnbyte till X – ett slags signal om att vi nu lämnat det gamla internetlandskapet bakom oss. X är inte längre ett socialt medium i den mening vi tidigare förstått det. I stället har det blivit ett teknologiskt ekosystem där en enskild person, Elon Musk, har total kontroll över plattformen, algoritmerna, innehållsflödet och de normer som gäller. Det finns flera väl dokumenterade fall där Musk beordrat ingenjörer att förändra algoritmerna så att hans egna inlägg skulle synas mer, eller där han tagit bort eller begränsat andras konton efter att ha blivit upprörd på dem. Studier har även visat att Xs algoritmer gynnar högerorienterade berättelser och användare. Twitter i dess tidigare form var inte en plattform utan problem. Men med Elon Musk och övergången till X kom problemen att intensifieras. Det är alltså inte längre fråga om en öppen arena för det offentliga samtalet, utan snarare en berättelse som kureras uppifrån.

Förändringen av X under Elon Musk blir ännu mer tydligt när man betraktar det faktum att Musk, i dag, har en aktiv roll inom Trumps politiska regim. Han är inte bara en rådgivare i bakgrunden, han leder det nyinrättade Department of Government Efficiency (DOGE), en funktion som placerar honom mitt i maktens centrum. Därmed har X i praktiken blivit ett politiskt verktyg, en plattform som tekniskt är privat men som ideologiskt och praktiskt används som en kanal för en sittande regim. Här ser vi ett tydligt brott mot principen om maktdelning. Och det stannar inte där. I mars 2025 tillkännagavs att Elon Musks AI-bolag xAI köper X – inte som en vanlig investering, utan som en strategisk infrastrukturaffär. X är inte längre bara en plattform där människor delar åsikter och innehåll. Det är nu i första hand en motor för datainsamling till xAIs utveckling av AI. X används som en realtidsdatakälla för mänskligt beteende, interaktioner, känslor och preferenser, insikter som direkt matas in i utvecklingen av nya, generativa AI-modeller. Det offentliga samtalet har i praktiken blivit träningsdata.

Här finns en avgörande skillnad jämfört med hur vi historiskt hanterat mediernas roll i demokratin. När public service byggdes i Europa, med förebilder som BBC, fanns en uttalad idé om att medieinfrastrukturen skulle stå fri från politisk styrning. Staten kunde finansiera, men kontrollen skulle ligga i armlängds avstånd, genom stiftelser och oberoende redaktioner. Denna ordning byggde på insikten om att det demokratiska samtalet måste ha skyddade rum, där makt inte kan styra berättelsen. Men i fallet med X har vi nu det omvända. En enskild person med politisk makt kontrollerar plattformen, algoritmen och affärsmodellen. Det är inte bara en plattform med bias utan ett systematiskt maktmedel. Utvecklingen väcker frågor. Hur rimligt är det att svenska politiker, myndigheter och civilsamhällesaktörer fortsätter att lägga sin närvaro, sin publikverksamhet och sin opinionsbildning på en plattform som i praktiken fungerar som ett verktyg för en auktoritär amerikansk regim? Vad innebär det att våra offentliga samtal, vår kollektiva kunskapsbildning och våra demokratiska processer är beroende av infrastruktur som inte är byggd för det syftet – utan för att samla data och forma narrativ?

Utvecklingen vi ser påminner oss också om hur vi tidigare gjorde skillnad på offentliga och privata rum i den fysiska världen. Torg, bibliotek, parker – alla har varit exempel på miljöer där samhället skapat rum för möten och samtal, inte för att tjäna pengar, utan för att tjäna medborgaren. I den digitala världen har vi inte byggt något liknande. Vi har tillåtit att våra viktigaste demokratiska funktioner vuxit fram i privata, amerikanska infrastrukturer, ofta utan insyn, utan ansvarsskyldighet, utan skyddsmekanismer.

Det måste inte vara så här. Precis som public service utvecklades i början av 1900-talet finns det all möjlighet för samhället att utveckla liknande, digital offentlig infrastruktur idag. Men det kräver att vi börjar föreställa oss något annat. Att vi tar på allvar att vi faktiskt kan bygga digital offentlig infrastruktur som är demokratisk, förvaltad av civilsamhället eller av stiftelser med transparens och insyn. För det är fortfarande vi – alla vi – som formar de samhällen vi vill leva i. Och framtiden för det demokratiska samtalet är inte given. Den är möjlig att påverka.

Den globala situationen idag

Om vi tittar på bilder från dagens omvärld så befinner vi oss i en mycket komplex och turbulent tid och situation. Jag tror att många har en känsla av förvirring inför vad som händer i USA just nu. Vi ser hur Trump-regimen på bara några månader har åstadkommit betydligt mycket mer radikal förändring i auktoritär riktning än vad de allra flesta har förväntat sig eller föreställt sig var möjligt. Det finns tusen och en exempel och vittnesbörder på det. Det finns allt från glidningen hos Trump med kollegor till en mer pro-rysk istället för en pro-ukrainsk narrativ när det kommer till kriget i Ukraina. Det handlar om idén om intressesfärer, att Donald Trump ser att han har rätten till Kanada att göra det till den 51:a delstaten. Han har rätten till Panama. Eftersom Grönland ligger innanför den geografiska domänen av Nordamerika så anser han sig ha rätten över Grönland också, precis som Ryssland anser sig ha rätten över Ukraina eller Polen eller Baltikum, eller Kina för den delen anser sig ha rätten över Taiwan.

Vi befinner oss i en tid där demokratin är på stark nedgång i USA och i en mycket lynnig och oförutsägbar situation. Här bara i veckan valde några av de mest seniora forskarna vid Yale University, däribland Timothy Snyder som forskar inom fascism och auktoritära stater, att lämna USA för att istället forska i Kanada eftersom de befarar att deras forskning inte kommer att gå att bedriva i USA. Det går fort, och det är svårt att veta hur man ska göra.

Digital suveränitet och europeiska sårbarheter

Det är i den här tiden av förändring som vi befinner oss i en mycket komplex situation när det kommer till vår egen digitalisering. Om vi tittar till Europa och till Sverige och vår digitala suveränitet, så ser vi hur Europa är kraftigt beroende av utländska digitala tjänster. Internet och stora delar av den tekniska infrastruktur vi alla använder idag, har över tid utveckla framförallt i USA. Även om vi haft en teknikindustri och god forskning i Europa, så har USA var främst på att dra nytta av teknikutvecklingen och omsätta den i företag med tjänster och produkter som kommit att få en global marknad. De stora företagen som har skapat rejäl förflyttning i vår digitala tid har varit i allt väsentligt amerikanska. Och över de sista 10-15 åren ser vi även en kraftig acceleration också hos Kina. Vi ser också hur ett antal teknikföretag i praktiken har blivit lika mäktiga som många nationalstater och som har oerhört stor makt och inflytande över också våra offentliga miljöer.

Europas underinvestering har skapat stora utmaningar för oss, och vi har blivit en digital eftersläntrare. Det innebär att vi ser en mängd sårbarheter växa fram i den här kontexten. Vi ser hur sociala mediers roll i valpåverkan och opinionsbildning blottar demokratiska sårbarheter. Det faktum att vi ägnar det offentliga rummet i den digitala tiden i hög grad i privata enskilda kontexter är problematiskt. Vi ser också hur de starka förändringarna i vår digitala miljö innebär att vi behöver hantera sårbarheter kopplade till cyber- och hybridkrigföring och ökad otillbörlig informationspåverkan. Med den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina blottas också nya typer av sårbarheter i den digitala infrastrukturen. Där vi tidigare har tagit höjd för att kunna hantera allvarliga kriser kopplade till vår digitala infrastruktur, så har vi inte tagit höjd för att hantera krig. En målbild som radikalt förändrar förutsättningarna för vårt samhällsskydd och för vår beredskap. När vi har tagit höjd för kris i den digitala miljön har vi tänkt att vi ska bygga robusta fysiska datacenter där vi skyddar oss mot bränder och vatten och andra saker. Men den typen av geostationär datainfrastruktur har visat sig i Ukraina vara oerhört sårbar eftersom den är lätt att identifiera och attackera. Därför har man i Ukraina valt att i hög far förändra den digitala infrastrukturen och bygga allt fler molnbaserade lösningar och virtualisering, och där till och med delar av ukrainska tjänster hoppar utomlands vid fara. Den typen av nätvirtualisering är en helt annan typ av logik än den som många verksamheter har tagit höjd för i sina infrastrukturer idag.

Utmaningen med den transatlantiska relationen

Parallellt med den svåra och komplexa europeiska situationen kopplad till kriget i Ukraina, ser vi samtidigt en vacklande allians till USA, där den amerikanska politiken genuint utmanar det transatlantiska partnerskapet som har funnits på plats sedan slutet av andra världskriget. Här är Trumps presidentskap en mycket stor väckarklocka för Sverige och Europa. Vi kan inte se USA som en stabil och likasinnad partner längre. Häromdagen gick Kanadas premiärminister ut och sa att tiden för ett genuint partnerskap med USA är över. Teknikföretag har visat sig kunna stänga av kritiska tjänster baserat på politiska motiv. De amerikanska säkerhetsmyndigheterna som FBI, CIA och NSA politiseras i hög fart, och det blir allt svårare att sätta vår tilltro till att den amerikanska staten ska vara välvilligt inställd Europa. Denna fullkomliga omsvängning av USAs politik innebär ett svårt nytt läge för Europa, som vi behöver förhålla oss till här och nu. I ett skede där en amerikansk regim blir än mer auktoritär skulle det här kunna innebära att de kan utnyttja Europas digitala beroende. Det här ser vi redan exempel på både i relation till Frankrike och Danmark.

Europas digitala infrastruktur

Ser vi till Europas digitala infrastruktur, så ser vi en mängd utmaningar, och vi ser det i alla det digitala samhällets olika lager. Vi ser det i den fysiska grunden med undervattenskablar, digital infrastruktur, datacenter som ofta ägs av amerikanska eller kinesiska företag. Vi ser det i våra molntjänster där ungefär 75% av den europeiska marknaden är AWS, Azure och Google. Vi ser det i våra operativsystem – Windows, MacOS, Android, iOS – som helt dominerar marknaden och även hårdvaran kopplat till det. Vi ser det i de plattformar som vi har våra offentliga rum och samtal på som oftast tillhandahålls av Google, Facebook, Amazon och X. Vi ser det i AI-utvecklingen där mindre än 10% av inflytelserika AI-modeller idag kommer ifrån Europa.

Det är viktigt att fundera över vad digital resiliens innebär i den här kontexten, där det finns så pass många utmaningar och hinder. För det handlar om många saker, och ska vi säkra förutsättningarna för ett fungerande digitalt samhälle i fred, kris och i krig, är det mycket som behöver finnas på plats eller fungera. Det handlar bland annat om redundans för att kunna se till att alternativa system kan ta över vid problem. Det handlar om en mångfald av teknologier och leverantörer för att minska sårbarheter och beroenden till enskilda. Det kan handla om kontroll över kritiska system som säkerställer vår förmåga att agera självständigt. Med sådana system kan man tänka till exempel våra kommunikationssystem som e-post, administrativa system för grunddata, för hantering av löner, samhällskritiska processer och mycket mer. Det handlar om vår anpassningsförmåga att kunna snabbt byta ut och förändra komponenter utan att behöva ta bort ett helt stort system, att jobba mycket mer modul- och komponentbaserat. Det handlar om digital kontinuitetshantering för att kunna skapa rådighet i kris och krig, och resiliens som en förutsättning för demokrati och digital suveränitet.

Åtgärder på olika nivåer

Om vi betraktar de åtgärder som krävs i olika lager framträder ett antal centrala infrastrukturella aspekter. På den materiella sidan rör det sig bland annat om att säkra ägarskap och tillgång till kabel- och fiberinfrastruktur – en grundläggande förutsättning för digital suveränitet. Det handlar också om att Europa behöver bygga upp kapacitet inom rymdinfrastruktur i en takt som motsvarar den akuta obalans som råder; idag ägs över sextio procent av alla satelliter i låg omloppsbana av ett enda företag, kontrollerat av Elon Musk. Den typen av koncentration väcker frågor om beroende och kontroll. I samma lager ryms också insatser som rör utvecklingen av digitala tjänster i europeisk regi. Ett exempel är det pågående arbetet med Eurostack – ett försök att etablera en europeisk fullstack, byggd av europeiska aktörer med öppen källkod som grund. Även på halvledarsidan pågår strategiska satsningar, där ambitionen är att minska beroendet av externa leverantörer. Den tekniska inlåsningen kan också adresseras genom främjande av öppna standarder och långsiktigt stöd till öppen källkod.

Tjänstelagret berör andra dimensioner av rådighet. Här ryms behovet av att investera i decentraliserade sociala medieplattformar som vilar på öppna protokoll. För egen del hade jag gärna sett en mer proaktiv hållning från det offentliga Sverige i relation till exempelvis ActivityPub eller AT Protocol – infrastrukturer som skulle kunna utgöra bas för en ny form av social offentlighet. Det går att se paralleller till hur public service byggdes upp under mitten av 1900-talet – en vilja att ta ansvar för gemensamma rum och kanaler som bar det demokratiska samtalet.

Att systematiskt arbeta med öppen källkod som strategi kräver också nya ekonomiska modeller och incitament. Likaså krävs det alternativ inom AI-området som inte förstärker redan existerande beroendestrukturer. En annan viktig del är vår gemensamma förmåga att stå emot otillbörlig informationspåverkan. Det innefattar transparens i algoritmiska system, stöd till oberoende granskning och journalistik, samt ett breddat arbete med medie- och informationskunnighet. Även här blir frågan om digitala offentliga rum central – och att dessa byggs på en grund av öppenhet och ansvar. Myndigheter som Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar spelar i detta sammanhang en avgörande roll, liksom public service-institutionerna.

Ett gemensamt europeiskt svar

Det rör sig snabbt nu. Över hela Europa pågår ett intensivt arbete för att stärka den digitala suveräniteten. Genom initiativ som Digital Compass 2030, Digital Markets Act, Digital Services Act och Chips Act – och inte minst genom satsningar som Eurostack – formas nya strategier för att återta kontrollen över den digitala infrastrukturen. Det handlar inte bara om teknik eller industri, utan om framtida rådighet över samhällsutvecklingen. Men samtidigt som rörelsen är tydlig på europeisk nivå, saknas ännu motsvarande kraft i Sverige. Det är inte svårt att se paralleller till hur vi nu arbetar för att stärka vår civila och militära beredskap. Det är samma logik som borde gälla här. Vi behöver ta höjd för det digitala försvaret med samma allvar, samma investeringar, samma långsiktighet. Vi kan inte längre betrakta det digitala som något vid sidan av. Det är vår infrastruktur, vår ekonomi, vår offentlighet – vårt samhälle.

Vägen framåt kräver att vi kliver in i de europeiska konsortierna med tydligare närvaro. Att vi använder våra upphandlingssystem strategiskt för att stötta europeiska leverantörer. Att vi bygger beredskap för digitala kriser och att vi investerar i kompetens och utbildning med samma systematik som inom andra samhällskritiska områden. Här blir också samarbeten mellan demokratier avgörande, inte bara som politiska allianser utan som gemensamma infrastrukturella projekt.

Den som äger och formar våra data, som designar våra digitala tjänster, formar också vårt digitala samhälle. Och när det digitala samhället blivit synonymt med samhället i stort, är det inte längre möjligt att betrakta dessa frågor som tekniska. De är politiska, demokratiska, existentiella.

Vi står i ett vägskäl. Det handlar inte om att vända världen ryggen, men om att bygga en resiliens som gör det möjligt att stå emot yttre tryck, agera självständigt och säkerställa att våra samhällen kan fortsätta fungera – även när villkoren förändras. I en tid där auktoritära rörelser växer och tekniken samtidigt gör oss sårbara, måste frågan om digital infrastruktur förstås som en del av demokratins fortsatta livsvillkor. De maktförhållanden vi länge tog för givna håller på att förskjutas. Vi behöver nya strategier och inte minst handlingskraft för förankring, för rådighet, för motståndskraft.

Genom att satsa på europeisk digital infrastruktur, arbeta med öppna protokoll och bygga system med inbyggd resiliens, skapar vi förutsättningar för framtidens samhälle. Det kräver samarbete över sektorer och gränser, men också tydlig politisk vilja. Frågan är inte om vi har råd att göra det – utan om vi har råd att låta bli. Vi har tidigare byggt vägar, elnät och järnvägar – nu måste vi göra detsamma i den digitala domänen. För i slutändan handlar det om vilket samhälle vi vill forma för nästa generation. Vilken sorts värld vi lämnar efter oss. Den teknologi vi utvecklar idag kommer att forma gränserna för frihet eller kontroll imorgon.

Den som äger, formar och förstår vår data, och den som designar våra digitala tjänster, den formar också vårt samhälle.